Långverkande bronkdilaterare är förstahandsval vid underhållsbehandling av KOL. Det finns två typer av långverkande bronkdilaterare; långverkande antikolinergika och långverkande beta-2-agonister, vilka doseras en eller två gånger per dygn beroende på vilken substans som används. 

Vid farmakologisk behandling av KOL är det viktigt att definiera vilka mål som ligger till grund för behandling. Behandlingsmålen för varje enskild KOL-patient kan grupperas i symtomreduktion och riskreduktion.

Symtomreduktion:

• Minska dyspné, hosta och andra kliniska symtom
• Förbättra lungfunktion
• Öka ansträngningstolerans
• Öka hälsorelaterad livskvalitet

 Riskreduktion:

• Minska sjukdomsprogress 
• Förebygga och behandla exacerbationer
• Minska mortalitet 

Försämringar vid KOL kallas exacerbationer, De orsakas ofta av infektioner och kan innebära långa perioder med ökade symtom och påtaglig försämring av allmäntillståndet. Förutom att ge upphov till akut försämring som kan kräva slutenvård, kan de också försämra patientens lungfunktion och allmäntillstånd under flera månader efter det akuta skedet innan patienten långsamt återhämtar sig. Bronkdilaterande terapi med ett långverkande antikolinergikum har i flera undersökningar visats ha en förebyggande effekt på exacerbationer vid KOL.

(Text hämtad från Farmakologisk behandling av kroniskt obstruktiv lungsjukdom – KOL. Bakgrundsdokumentation författare: Sven Larsson, Hans Hedenström. www.lakemedelsverket.se).